Idag har jag varit på min tuffaste skidexpedition hittills. Det var jag, pappa och Gustaf som skulle ta Hamra-liften upp på berget för att få en lättsam lalla-runt-på-några-fjälltoppar-tur. Hamra-liften har varit nerlagd sen en sisådär 30 år tillbaka så det blev inte mycket gratis-åk där inte.

Mamma släppte av oss i Fjällnäs och vi började klättra uppför. När vi tog rast hade vi gått 7 kilometer i nåt som kändes som mer eller mindre konstant stigning. En kvarts fika i kylan och så på med skidorna igen inför den sista klättringsetappen upp på Malmbäckstoppen. Djup lösnö i brant utförslöpa i kombination med dålig sikt är inte så himla enkelt som man kan tro. I stora plogsvängar tog vi oss nerför den första belöningen.

Här väntade en lång raka på ett par kilometer. Den gick över en enorm platå där den sydliga vinden kunde fläska på som bara den utan något som helst i vägen. Det snöade inte men yrde desto mer så att vi några gånger hade svårt att se något framför oss överhuvudtaget. Det spår som någon annan hade skidat upp före oss låg väl begravt i ett landskap som liknade ett fruset stormigt hav. Det var svårt att få grepp på dynorna som låg lite på diagonalen i färdriktningen. Här nånstans tänkte jag på Göran Kropp och tog några stavtag till hans minne.

Lite läskigt var det faktiskt men mest spännande. Vi höll koll på att inte komma längre ifrån varandra än att vi kunde höra varandra ropa, vilket inte var många meter. Sen var det bara att knata på innan det kanske stormade upp på riktigt. Vi hade vinden i sidan som tur var så det gav en viss skjuts framåt, inte bakåt i alla fall. Jag kände mig liten. Men stark.

Det jag kommer att minnas är de vackra färgerna! Vita snödynor som verkar försvinna bort i oändligheten. Till det en farligt mörk, asfaltsblå, himmel, och så den jämna rytmen av faluröda kryss som skulle leda oss till den trygga skogen.

Mera nerförsbacke. Vi snirklade oss ner genom skogen och undrade hur många björnar som hade trasslat in sig i de björkarna egentligen (skägglav). Gustaf berättade för oss om olika typer av timmerknutar och att man ska tänka på att inte spika i två på varandra liggande stockar eftersom timmerhus sätter sig väldigt.

Klättringen var helt ok, det hårda vädret väckte åter mitt nationalromantiska kynne, landskapet var kanske ännu vackrare i sin vilda karghet än en solig vinterdag.  De sista 4 kilometrarna däremot gick på ren överlevnadsinstinkt. Fy fasen vad tråkigt det är att åka spår alltså. Tänk, Vasaloppet, 9 mil, hur står de ut?! Man ska upp och ner hela j-la tiden. Bakom en krök väntar ännu en uppförsbacke. Det är som om att så fort man sätter skidorna i ett löparspår ska man halka bakåt, om man åker brevid så lutar det så att man halkar mer åt sidorna än man kommer framåt.Man kan ge sig den på att man hamnat i nåt slags cirkelspår: Allt ser likadant ut och man kommer aldrig fram.

Men lite gött var det ändå att få tävlngsåka slutspurten. En slurk blåbärssoppa inför den allra allra sista etappen - och så hade vi avverkat 2,8 mil. Götta mig, som Sara-Linnéa nog skulle ha sagt.

Ja, det är bara en vecka sen som jag skrev det senaste blogginlägget, Hur man överlever ett möte med en björn - Del 1, utan att ha en aning om hur del 2 skulle te sig. Men så slår man på datorn och läser i förbifarten på dn.se om hur en björn blivit skjuten i Dalarna sedan han hade rivit en man. Han (mannen alltså) vårdas nu för allvarliga rivskador på Falu lasarett. Rätt svar, enligt den här historien då, är alltså att skjuta björnen. Huruvida det är rätt mot björnen eller inte lämnar jag åt någon djurvän att svara på. Björnen kanske bara ville leka ju!

Här i Härjedalen däremot har i alla fall vi inte sett till några björnar. Däremot en ripa! Så vit och fin att man egentligen bara såg näbb och fötter. Resten av den lilla fågelkroppen var ett antagande.

Jag, mamma och pappa har idag haft en helt fantastisk tur på fjället. Nysnö, sol och vindstilla. Stundtals har det bara varit vi och ett snötäckt landskap inom sikte. Snöklädda berg, en glaciär (ja, faktiskt) och annalkande laviner som en knivskarp linje mot en alldeles klarblå himmel. Det blev en tur på 18km idag. Det hade blivit 20 om vi inte hade tagit en "genväg" på andra sidan fjället. Den improviserade turen innebar att vi fick gå ner i en sänka och tappade hur mycket som helst i höjd. Välförtjänt våffla i fjällstugan när vi hade gjort klättringen uppför igen.

Jag kände mig lite nationalromantisk till mods och när jag såg en ensam dvärgbjörk gick tankarna direkt till Kristinas astrakan. Jag började småsjunga lite på musikallåtarna. "Där vinkade den svenska flaggan, då tänkte jag att dessa män och kvinnor där på skeppet far vår väg tillbaks, vi seglar bort, de seglar hem…" Och rätt som det var stod den där, på riktigt, den svenska flaggan på Kariknallen. Och vad den vajade.

Jag har lärt mig en del nya ord förresten. Faktum är att det verkligen känns  som att vara utomlands här uppe. Och med den annorlunda naturen tillkommer en del för mig bortglömda ord. Vi är nu framme vid dagens tävling. För att vinna räcker det med att delta. Om det råkar vara en konkurrent ute i etern ska man kanske ta det säkra för det osäkra och försöka översätta följande glosor:

röse
tolka
damasker
åka på skrå

(I förra tävlingen fick Sara-Linnéa och Anna delad andraplats. Rätt svar var punkkonsertkväll)

Nu har vi bastat. Och sjungit sången "Hela familjen sitter i bastun". Och självgott har vi pratat om det "rätta" sättet att uppleva vild natur kontra det som man kan se i slalombackarna: Ett stadsliv som intar fjället i tron om att det är så man lever naturliv. Nu ska jag ta hand om min fotled och mitt knä som varsamt lindades imorse. Imorgon blir det lite utförsåkning för att skada lite andra kroppsdelar i väntan på att de turslitna lederna ska läka. Det ska bli lajbans. So long!

Liten sammanfattning: Sverige alltså. Varför åka till Nya Zeeland när svenska fjällen finns?

På söndag ska hela familjen åka till fjällen. Det har varit bestämt i ett år så det är klart att man är förväntansfull nu när det närmar sig. Igår pratade vi i skolan om vad vi skulle göra på lovet. (Alltså, på fikarasten. Det var inte så att det var vår fröken frågade.) När jag berättade att skidåkandet innebar att "gå på tur" så fick jag över mig en hord av postpubertala läten som skulle kunna översättas så här; Fy, längdskidor! Gud vad tråkigt alltså! Om det överhuvudtaget går framåt så går för sakta, man blir blöt och kall…

För det första heter det inte "åka längdskidor". Det heter "gå på tur". För det andra liknar tur-skidan mycket mer en slalomskida som med sin grovhet ska kunna göra lite snygga och coola svängar i lössnön. Men framförallt så handlar det om att byta ut Hallbys 1, 2 och 4km-elljusspår mot de svenska fjällen och dess oskuldsfulla vackerhet. Det är ungefär som att målande beskriva sommarens första dopp i en småländsk sjö där solen just har letat sig upp bakom trädtopparna, där naturen ligger alldeles tyst och stilla och det enda som hörs är ljudet när vattenytan klyvs av en tvekande fot. Och på det få tillbaka: Fy vad töntigt att bada i sjö. Det är mycket roligare på äventyrsbadet - läs: bland massa skrikande kids som höjer temperaturen i det klorbehandlade vattnet genom att kissa i det, där man får trängas med ölmagar i kön till vattenrutschbanan, där en unge gör bomben precis brevid när man ska till och andas så att man sväljer detta kiss- och klorvatten i en stor och härlig klunk. Nice? Skulle inte tro det.

Vi ska åka bil upp till Fjällnäs men eftersom alla inte får plats i Forden så blir det tåg från Avesta (där Gustaf ansluter) för någon av oss. Resan upp till Funäsdalen därifrån kräver 3 byten, däribland ett uppehåll på tre timmar i Sveg. En söndagkväll mellan 18 och 21. Företagsam som jag är försökte jag ta reda på vad som finns att göra i Sveg denna påskdagskväll. En snabb googling gav träffen: "Så överlever du mötet med en björn". Visste ni förresten att Sveg är Härjedalens enda tätort för i Härjedalen finns det ingen stad, att mosippa är landskapsblomma och att Henning Mankell är född här? Nog om Sveg.

Istället vill jag utlysa en tävling och som alltid med tävlingar så blir det desto roligare ju fler som deltar. För några veckor sedan, efter en himla trevlig middag hemma hos Anna Ekermo och när jag och Mårten fortfarande precis hade blivit tillsammans - nu för tiden är vi sjukt stadgade med våra 2 månader och 7 dagar - tog jag en sen lördagkväll buss nr 130 till Malmö. På hållplatsen vid Mejeriet klev det på helt galet mycket folk av en viss kategori. Nu ska ni gissa vilken och som ledtråd får ni fyra stycken "namn":

Fy fan
Mob 47
Moderat likvidation
Nuclear death terror

Alltså: Vad förenar dessa människor som vid Mejeriet klev på 130an mot Malmö denna lördagkväll?

Jag hade tänkt att jag skulle börja ex-jobba. Det hade tydligen inte Arkitektskolan på Lunds Tekniska Högskola tänkt. Två veckor har det tagit att jaga namnteckningar, få en ex-jobbsbudget fastställd, terminsregistrering klirrad, handledare godkänd, ladok-utdrag uppdaterat till hela 275 godkända högskolepoäng. Joråsåatt, 5 över gränsen prickade man in, ki-tjing! Men så var det ju det här med en arbetsplats. Och det ska tydligen inte vara lätt att få, minsann. Bertil är så snäll så man kan ju bara inte bli arg. Men en mer stelbent byråkrati får man leta efter. Och i Frankrike hittar man den INTE. Det står nämligen en arbetsplats ledig och nu är det så att jag dessutom råkar känna till minst två personer (no offense, Johnny) som sitter och tjuvjobbar i exjobbsrummet, det vet visst Bertil också om. Men det skulle bli så rörigt med alla papper då, så jag får snällt vänta. 10 februrari, vågade han lova, Bertil. Och jag vet att det inte kommer att hända eftersom genomgångarna varar till den 14 och inte förrän efter det kommer dygnetruntarbetande och sedemera examensfirande arkitekter städa sina skrivbord.

Fast jag är inte så arg, mest kär. Och lite galen förstås. Och så har jag ju datasalen så det går så bra så.

Det har varit väldigt tyst på bloggen, det beklagar jag verkligen. Sist jag skrev handlade det om Talal, han har väl blivit en legend nu, han skulle bara veta… Han och hans fru är sen en månad tillbaka ute ur mitt liv. Det är även jobbet (dock ej Tom som nu är min handledare för exjobbet!), de tre frukthandlarbröderna, de timfärska baguetterna och de ändlösa Haussmannianska gatorna. Vännerna har jag kvar, det är bara det är de finns lite längre bort än vanligt. Och så långt bort är det faktiskt inte. Drar ner om knappt en månad för att få handledning och då ska jag hänga med Sigrid och Charli, Mikaël, Michael, Maï och Tercelin. Det ska bli fint.

Som patriot och svensk och en bild av mig själv som hyffsat kunnig i köket ställde jag i decembertid till med glöggbryggning. Det blev ett 15-tal flaskor till slut som dracks upp på min fest (gosh alltså vad det pimplades vin chaud) och till avskedsfikat på jobbet (Ha, jag drogade halva kontoret med bara ångorna. Doften är väl kvar där än kan jag tänka.) En söndagsmorgon var jag påväg ut för att handla glöggkryddor och gick förbi ett stånd med rättvisemärkta varor. Hittade både kanelstänger och rörsocker, allt i likadana bruna påsar. Damen lyckades pracka på mig ett smarrigt u-landste också. Hon visste vad hon gjorde, jag köpte glatt med mig halva sortimentet.

Ett par dagar senare satt jag hemma och blev sugen på lite te. Värmde en kopp vatten och öppnade förpackningen med det rättvisemärkta teet. Klart jag tyckte att det var lite egendomligt. Tepåsar brukar ju vara i nåt slags papper, i det här fallet låg tekryddorna med det gula pulvret väl förpackade i plast. Nåja, tömde innehållet i koppen och smuttade försiktigt. Och fy fan rent ut sagt vad äckligt det var. Men man har ju lärt sig att äta upp det man har lagt på tallriken så jag tänkte på mina medmänniskor i Afrika och drack snällt upp halva koppen. Sen hoppades jag att ingen såg mig när jag tömde resten i vasken.

Det var inte förrän nån dag efteråt som jag fick syn på påsen igen. Och den här gången läste jag vad som stod på: Blandning för gult ris, stod det. Klart och tydligt. Och ingredienserna var; gurkmeja, ingefära, nejlika, curry…

Ja, jag vet att man inte ska bry sig om hur andra klär sig. Men när någon har på sig rosaspetsiga aladdin-skor, adidasbyxor under jeansen för att fylla ut den taniga kroppen, samt batikmönstrad stickad jumper, kan det verkligen hållas inom gränsen för vad ens omgivning ska behöva utsättas för?! Det tycker inte jag och därför har jag som jag brukar satt mig ner som brukligt framför datorn för att få ut mina frustrationer.

När denna aladdinskoklädda mannen, för det är faktiskt en man, när han råkar vara gift med ens flatmate, då kan det bara gå på ett sätt: Han flyttar in i vår lilla tvåa och börjar flirta med mig. Så nu är vi alltså tre stycken på 30 kvadrat. Och jag kan bara säga att hade jag vetat hur omständigheterna skulle förändras så hade jag nog tänkt över att stanna kvar på campus i alla fall. Men historien måste backas för att förstås. Jag sammanfattar:

Den 27 september tömmer jag en taxi på banankartonger och tar hissen upp till min nya lägenhet på 4, Rue Planchat. Jag möts av Sarah, vi har nu blivit flatmates. Det är första gången vi träffas i verkligheten. Sarah berättar vad hon gör, bland annat nämner hon sin pojkvän, Talal, men hon är lite osäker på deras förhållande för tillfället.

Talals syster, som är fransk medborgare eftersom hon hade turen att födas i landet, har en tvåa i vårt kvarter och där har hon hyst sin storebror. Fram tills häromveckan då hon flyttade till ett studentrum. Förändringen på Rue Planchat var ett faktum: Jag fick egentligen inget veta förrän garderoben en vacker dag var fylld med guldglittriga teserviser (bröllopspresenter) och ett par extra dunjackor. Ljudbilden är också klart förändrad: Yalla-yalla-musiken skrålar från radion men iblands stängs den av för att låta Céline Dions My heart Will Go On ljuda i högtalarna. Om och om igen går den.

Som ni kanske har förstått så är inte äktenskapet det bästa, trots att det inte har gått mer än en månad sedan de gifte sig. Något som inte hade behövt hända om bara föräldrarna hade kunnat låta bli att lägga näsan i blöt. Här följer en kort analys från en (in-nässlad) utomstående.

Sarah gjorde detta av i huvudsak två anledningar: För det första kände hon såklart ett enormt ansvar. Hela Talals framtid hängde på henne. Om hon hade sagt nej till bröllop hade han förts som en brottsling tillbaka till Algeriet och han hade aldrig fått komma tillbaka. Ha det på ditt samvete och låtsas som ingenting.

För det andra tror jag att hon behövde bevisa något inför sina föräldrar. Om man är 28 år och ens föräldrar går in och bestämmer över huvet på en, dessutom när det handlar om vem som man har valt att vara tillsammans med, då förstår jag att man blir förtvivlad. Jag förstår att man vill handla precis tvärtemot vad föräldrarna vill. Bara för att. Jag förstår att man glömmer vad man själv vill egentligen. Jag pratar av egna erfarenheter.

Vad gäller Talal så är det inte riktigt lika komplicerat. Han har allt att förlora. Och så dåligt har de det väl inte ändå, han och Sarah. Eller?

Ett olyckligt par som bråkar varenda vaken stund de tillbringar tillsammans. Det har blivit värre bara de senaste veckorna. En som tjatar, gnäller, förolämpar… En som bara tar emot och tar emot. Förmodligen livrädd att förvärra situationen. Skiljsmässa skulle innebära katastrof.

Men historien slutar inte här.

Som om det inte vore nog att kastas in mitt i ett olyckligt äktenskap. Nu har den (o)äkta mannen börjat stöta på mig. Redan i början reagerade jag på att han betedde sig underligt. Det här uspelade sig första eller andra veckan: Han ställde sig i dörröppningen till mitt rum och försöka börja en konversation. När samtalet dog efter några artighetsfraser tänkte jag att han skulle gå. Jag fortsatte pyssla med det jag höll på med. Fortfarande står han kvar. Till slut säger jag att jag måste ringa ett samtal. Han STÅR FORTFARANDE KVAR! Jag tar telefonen, slår numret, sätter luren mot örat, men Talal står fortfarande i dörröppningen. Inte förrän jag börjar prata ger han sig. I fortsättningen lärde jag mig att stänga dörren. Då knackar han på. Om jag ignorerar honom öppnar han dörren själv efter några knackningar. För att fråga om jag är klar i badrummet för han har tänkt skrapa ner målarfärgen i taket i eftermiddag. Ööööhhh!….

I söndags gick det över gränsen men jag visst inte hur jag skulle tackla situationen. Jag var sjuk, satt med datorn brevid mig i sängen då han kom in efter att jag ignorerat hans knackningar. Han sätter sig på andra sidan datorn och tittar på en intervju med Leif GW Persson. Är det intressant, frågar jag med irritation i rösten. Hehe, jag förstår ingeneting, svarar han då. Jag: Jo, jag vet, jag drev just med dig! Sen frågar han om jag har pojkvän. När jag säger att jag är väldigt till freds med att vara utan svarar han att han förstår. Jag citerar: "Det är bara problem med förhållanden." Han säger detta iklädd enbart T-shirt och boxershorts. Här insåg jag att det var inte jag som var petig med min privacy utan han som hade gått över gränsen. Sen när jag fick tillfälle förklarade jag för honom att när jag stänger dörren betyder det att jag vill vara i fred. Då blev han sur och sa att han aldrig mer ska knacka på dörren. Jag sa att det är viktigt för mig att få vara ifred. Att det är konstigt att han inte har fattat att stängd dörr betyder att man ska hålla sig borta. Nu kan du mina "koder", så nu är allt bra. Numera ber han först om ursäkt innan han tilltalar mig. Och vad jag än ber honom om gör han utan att blinka. Diska, köpa yoghurt… Stackars krake. En fru som gör livet jävligt och en bitch till flatmate.

När jag tar några steg tillbaka från situationen tycker jag verkligen synd om de båda. Men mitt uppe i det avsäger jag mig allt medlidande och därför tillskriver jag mig rätten att både klaga på detaljer som rosa aladdinskor och slappandes på min säng utan lov när jag är sjuk.

Om jag har lärt mig nåt på det här så är det att man ska vara LYCKLIG när man gifter sig. Lycklig MED den man gifter sig med.

Idag, lagom till att jag just har blivit symptomsfri, har metron gått ut i strejk. På obestämd tid. Nu skojar vi inte längre. Det är allvar: SARKO VOLE MA VIEILLESSE stod det till exempel på ett av plakaten i demonstrationståget. Sarko stjäl min ålderdom. Vi snackar pension vid 50. Vi snackar Sarkozy vill höja den pensionsåldern. Vi snackar upprörda RATP-are…

Själv blev jag i onsdags kväll sjuk i feber, som utvecklades till förskräcklig magknip, huvudvärk, kallsvettningar, plus ytterligare symptom som jag inte tänker ta upp i detalj. Hypkondriken i mig har haft en rad olika sjukdomar under tiden jag väntat på provsvaren. Akut kortisolsvikt, livmodercancer, uttjänta njurar (vem vill donnera?!), njursten…

Naturligtvis lyckas jag pricka in att vara sjuk just när kusin Maria kom på besök. Så hon den stackarn fick agera sjuksyster istället för privatguidad turist. (Fast jag låg hemma i sängen och sms.ade Guidens Tips lite då och då.)

Nu ska jag gå till jobbet. Skriver mer ikväll. Om mitt kollektiv: Fyra personer i en liten tvåa.

Pronounciation has never been an issue to me. I can imitate several dialects in the Swedish language and here in France it happens that people think I am French. In high school, although I could be taken for an American, my English was so poor that my teacher had a serious talk with me on what we should do in order for me to pass the course. This brings me to a quite embarrassing episode taking place in the airport of Amsterdam in 2001. I was then 18 years old.

 
Easter break, I went for a short trip to the United States to visit my boyfriend at the time. My mom, kindly thinking of the family who was going to host me, bought a nice Easter rooster, nicely wrapped up and put in my bag. Flying from Gothenburg I had to change planes in Shiphol Airport where a certain interview was to be held.

I stood in the line waiting to board the aircraft when two guys cried out, "Next passenger please!" I stepped forward, ready to answer frankly to all their questions. "Miss, why are you going to the United States of America - With whom are you going to stay - Did you pack your bag yourself - Did you receive a present to bring overseas?" "Yes, I did receive a gift." I started to explain from whom and to whom, why and when. As I already said, my English at this time was quite poor and I didn´t know the word for rooster. Luckily, I knew the french word for it. Coq. "In French they call it a COCK", I said, still with an american accent. However, the two young men, apparently not so cultivated, especially not concerning the French language, looked at me in a quite bizarre way. I thought I´d better use my body language.

Yeah, you know, a cock. It goes like this: Cocklediddledooooooouuuu. I waved my arms, elbows squeezed to my chest, and did some typical rooster throat noises. "Early in the morning it gives up a sound that wakes everybody up." The two tried desperately to come up with decent suggestions that matched but for me their words had no sens. "Na na, not so sure about that." When I had run out of noises and gestures the two guys were still looking at me, puzzled. Ah, I finally got it! How could I be so stupid? With relief, slightly laughing I told them; "…for god´s sake I´m not bringing a REAL one! It´s a wooden cock! It´s painted black and big like this." (I mesured with my hands the size of shoe.) It has got small holes in it where you can put feathers. Puh, the situation was saved. Still fully ignorant to what I just had said and done they finally let me go aboard.

Last week, one day before leaving for New York, I told the story to some of my colleagues. I did it in English (unless it doesn´t have much sense). The Germans thought it was funny. The two French forced a smile but didn´t seem as amused. Fabien looked even a bit thoughtful. He said: "Yeah, you are not always allowed to bring foods abroad." I stared at him for a moment but chose not to say anything. Maybe he just didn´t find my story funny. Maybe he was actually thinking of a similar story, but one with food included instead av wooden roosters.

Later that day, I grabbed my jacket and wished everyone a nice week. I got some bon voyage and gute reise. Fabien winked at me and said: "Don´t bring any food into America, Karin." I hesitated for about 1 billion of a second before responding: "T´inquiète pas. Pas d´alimentation. Pas de bites." "Don´t you worry. No food. (Short break) No cocks." He gazed at me. Terrified. I just smiled at him and went away.

Halvvägs in på min praktik tycker jag nu att det är dags att börja skriva om vad jag gör här, hur det kom sig att jag hamnade på just den här byrån, hur praktiken hittills har motsvarat mina förväntningar samt mina tankar inför den andra halvan av praktikperioden. Det är fredagen den 26 oktober 2007 och jag har just stämt av med Thomas inför nästa vecka då han åker iväg på semester. "Semester" är i och för sig relativt i sammanhanget för han ska ta med sig datorn till Schweiz och bad mig maila över ritningar till honom för godkännande innan jag skickar vidare dem till JSWD, sammarbetspartnern i Köln.

Thomas Krähenbuhl har sin egen arkitektbyrå i Paris, Bureau Paris, sen ett tiotal år och arbetar sen i mars på Chaix & Morel et associés som frilansande arkitekt. Det sistnämnda kontoret vann i oktober 2005 en tävling rörande Luxembourgs nya tågstation. Spårområdet idag utgör en effektiv barriär mellan de två stadsdelarna och man vill höja värdet på de angränsande kvarteren, som idag har stämpeln av ett "red light district". Sammanlagt rör det sig om ett område på 57 hektar, att jämföra med hela Västra Hamnen i Malmö. I juryns uttalande om det vinnande förslaget står det att dess starka punkt är det enorma däcket som täcker hela spårområdet och bildar ett helt nytt rum på ovansidan - en park. Husen utmed spåren får höjt värde tack vare grönskan och den lilla glasade övergången mellan "öst" och "väst" ersätts av en enda stor gräsbeklädd bro med gångvägar som knyter an till de befintliga axlarna i staden. Mitt på bron, i höjd med den ursprungliga tågstationen, placeras en volym som fungerar på samma gång som vänthall för tågen och som shoppingcenter - inte helt olikt en flygplats.

Tävlingen ledde fram till att göra en utförlig studie av möjligheterna till att genomföra tävlingsprojektet. I den här fasen, "études de faisabilité", kom Thomas med i bilden. Tillsammans med arkitekter och landskapsarkitekter från Köln, ingenjörer från tyska Kassel, brandingenjörer, CFL (Luxembourgs motsvarighet till SJ) ska vi innan året är slut leverera resultaten av studien.

———-

Under den sista veckan av mitt Erasmus-år i Paris innan jag for hem till Sverige på sommarlov hann jag med att gå på fyra intervjuer på olika arkitektkontor. Jag blev antagen av allihop och det som gjorde att jag till slut valde Chaix & Morel var den seriösa intervjun med mycket information och att de verkade intressade av mig som person och inte bara billig arbetskraft. Jag vägde trygghet och förnuft mot det unga och hippa. Från den första dagen på jobbet ångrar jag inte mitt val en sekund.

Jag har ont i nacken. Och början till en finne på kinden. Men det är ta mig fan det enda jag kan klaga på just nu. Idag har jag funderat lite på vad livskvalitet är. Till exempel är det att få vara på en sån trevlig och inspirationsrik arbetsplats och att få sitta prata med en som Kaj på lunchen. Go man det! Att kunna gå rätt över gatan och handla dagsfärsk frukt. Blåa och gröna plommon blev det idag. Färsk spenat och körsbärstomater. Ta en kvällspromenad och hitta ett trevligt litet brasseri på en lagom livlig Boulevard Voltaire, skriva ett vykort. Spela fotboll. Shit vad bra jag mår av det alltså. Hundraprocentig fysisk action och känslan när man lyckas med en dribbling eller ett mål. 4 timmar träning i veckan. Match på helgen. Att söndagsflanera i gott sällskap längs Canal St Martin och trilla över en liten fotoutställning - Coiffure pour dames, damfrisyrer…………….

ps. nu för tiden håller jag mest till på följande adress: www.karindesuede.wordpress.com

När jag i våras fick en släng av jag-har-lust-att-lära-mig-tyska-varför-har-jag-aldrig-tänkt-på-det-förut-känslan så kunde man lätt tro att det bara var ett infall som snabbt skulle gå över. Men så kom jag till Brevik där jag skulle vara ledare för Work Project - sex stycken av mina åtta arbetsmyror kom från Stuttgart. Jag lärde mig lite fraser som Was geht, lan? (Hur är läget, mannen?) och viktiga WP-glosor som zenza (lie). Särskilt bra överens kom jag med tyskfrancos-bröderna Gratzer. De kommer för övrigt hit och slaggar på mitt golv på torsdag innan de fortsätter med tåget till sin 94-åriga mormor i den franska småstaden Le Havre.